Det finns en till. En till hjälte. Hur kan jag haft sån tur?
Hon vet att jag har svårt att riktigt utrycka hur jag känner, normalt sett. Men detta är ju nånting över allt normalt. Jag har några gånger försökt förklara, men misslyckats om och om igen. Hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än vrider på ord, hur mycket jag än försöker hitta precis rätt sätt att förklara, så är det aldrig nog! Orden räcker inte till...   Hur ska jag börja? Och hur fortsätter jag? Och hur kan jag nånsins sluta?  

 

Första gången du fick veta var vi ute och åt mat, du, jag och Marie. Jag försökte berätta, lite löst, för det var ju inte så farligt.(??)  Men jag skämdes, försökte prata bort det. Inte så viktigt. Vi återkom till det flera gånger under kvällen och ni kom lite länge in under mitt skinn. Dina sista ord den kvällen innan vi skiljdes åt utanför dörren sitter fortfarande printat i hjärtat; "Om det är nånting, minsta lilla, så tveka inte att komma till mig." En liten mening, men några väl valda ord, en lifesaver!

 
Bara några dagar efter detta så höll jag på att rasa igenom. Klarade inte av att hålla mig uppe, kunde inte hantera paniken i bröstet längre. Just nu, i skrivandets stund, känner jag återigen av trycket över bröstet. Oförmögen att andas. Leva. Panik. Tårarna rinner. Jag tänker på sånt man inte ska.. Jag tänker på om. Om inte du hade räckt ut din hand, hade jag inte haft nånting att greppa efter i mitt fall. Men nu hade jag dina ord i hjärtat. "Tveka inte att komma till mig.". Jag tror att jag skrev nånting i stil med "förlåt för att jag stör" (men jag dör!) "Jag behöver hjälp."   Samma kväll satt jag vid ditt köksbord. Jag har fortfarande svårt att sitta vid ditt köksbord idag och se ådringarna i bordet. Dom som jag fäste blicken vid när jag inte hade mod eller mage att se dig i ögonen. (jag skäms, jag stör, vad gör jag här) Men du vek inte för en sekund med din blick. Du ställde frågor, lyssnade och hjälpte mig förbi tårar och panikattacker. Det var just här i denna stund som vi insåg att jag inte andvände ordet JAG när det kom till mig själv. Det tog mig 40 minuter att skriva tre ord på min telefon.. "JAG behöver hjälp.." Det.gick.inte.att.få.fingrarna.till.att.skriva.ordet.JAG. Mitt JAG hade försvunnit.

 

Det var du som fanns vid min sida när jag körde förbi trädet. När jag kände hur livet bara rann mellan mina fingrar fanns du där och samlade i hop mig.

Det var du som erbjöd erat hem till oss när kvinnocentrum och soc skulle flytta på barnen omedelbart. Och det var ju inte bara erat hem du erbjöd utan du erbjöd oss verkligen allt. Du har hjälpt mig med så mycket praktiska saker såväl som känslomässiga.

Du har alltid funnits där. Du har ALDRIG tvekat en sekund. 
Du säger att du skulle göra det igen. Och jag tvivlar inte. 
För det är en sån människa du är.

 

 Men hur ska jag nånsin kunna tacka dig nog? 

Du är min hjälte. Det kommer du alltid att vara, och jag kommer alltd känna tacksamhet och kärlek till dig.  ❤  

 

Jag hittade precis den HÄR  bloggen. Jag har inte hunnit läsa mer än bara första inläggen men den har en del intressant att läsa. Den är skriven av en tjej, som liksom jag, lämnat ett förhållande med psykisk misshandel. Väl värt att läsa. <3

Som ni vet så har jag ju diabetes typ 1 enligt blodprov men allt tyder på att jag har LADA som alltså också kallas typ1,5. Man har typ 1 men har drag av både typ 1 och 2 och därför klarar jag mig än så länge helt utan någon form av medicin eller insulin när jag gått ner 20 kg och äter enligt LCHF. Mina värden är kanon och mina läkare säger att det inte borde vara möjligt men nu är det ju det.

 

Diabetes som i övrigt ger symptom som:

• behöver kissa ofta och mycket
• blir väldigt törstig
• är ovanligt trött
• mår illa
• har ont i magen
• luktar aceton ur munnen
• ser suddigt
• snabbt går ner i vikt.

 

 

 

 

 

Du står kvar där du står. Ja, jag är starkare än du. Jag går nu.

Att inte haft sina egna känslor innan gör mig överväldigad. Jag har så mycket känslor och jag vill så gärna förmedla dom! Jag tänker inte slösa bort tio år till av mitt liv känslolös. Känslor är så vackert. Hemskt jobbigt, men helt underbart. <3

 

 

 

 

Eftersom det är lite årsfirande här hos mig så kommer det bli en del snack om psykisk misshandel och mig då och mig nu.

Jag tänkte skriva om en sak jag upptäckte för ett tag sen. Min vän Tjejmorsan Ewa la upp en bild, nånting i stil med den bilden här under. Och menade att hon ville hitta den där mannen som skulle behandla henne som en prinsessa. Jag hakade på och menade att vem vill INTE bli behandlad som en prinsessa?!
Vi fick flera tjejer som "gick emot" och tyckte att det nog skulle bli FÖR mycket om man skulle bli uppassad som en prinsessa hela tiden.  Vi snackade fram och tillbaka en stund innan det bara kom till mig. Vi duskuterade helt i onödan. ALLA tjejer i diskussionen ville SAMMA sak, bara det att för MIG och för Ewa var det som att bli behandlad som en prinsessa, då vi båda varit med om psykisk nedbrytning. Vad vi två menade med att bli behandlad som en prinsessa var det som var NORMALT för dom andra tjejerna. Vi vill ju ha kärlek, omtanke, respekt, precis som dom andra tjejerna, och för dom andra var ju det en helt normal grej. Ganska tydligt blev det, hur det verkligen påverkar, på alla plan.

 

 

 

 

 

 

 

För nästan precis ett år sen bestämde jag mig för att bli fri. Fast det där var inte riktigt sant, för för ett år sen så var inte min tanke att bli fri. Min tanke och min vilja, var rätt obefintliga. Min kärlek till barnen, definitivt inte obefintlig. Det var ju med barnen i baktanken jag sökte hjälp på kvinnocentrum. Det var med BARA barnen i baktanken. Mig själv var ju inte mycket att hjälpa. Men barnen hade lidit nog. Dom skulle bort från den hemska situationen dom befann sig i. Det stället dom kallade hem, var inget hem. Det var en otrygg, kall håla.

 

Efter att jag tillsammans med Kvinnocentrum och Soc bestämt hur vi skulle göra, hur och när jag skulle lämna, så var det kaos i huvudet.

Jag velade så mycket, var så normaliserad i tänket. "Det är inte så farligt, gör jag rätt, han är ju snäll ibland (vad är snäll i mina ögon? Inte desamma som i andras)"

 

Kvällen innan vi skulle lämna så sa mitt barn tre ord till mig, som fick mig att inse att det var rätt beslut utan tvekan. "Skydda mig, mamma.." När ens barn säger så till en och håller fast en stenhårt, så finns det INGA andra alternativ. All min tvekan försvann i just denna sekund.

 

 

 <3

 

 

 

 

 

Jag skulle titta på film här på em, och gick in på dreamfilm och hittade filmen "Vi". Läste att den handlade om ett par som älskade varandra jättemycket men som gled i sär, och tänkte att det skulle bli en lätt o mysig film för dom skulle ju säkert hitta tillbaka till varann.

Jag började kolla och reagerade ganska omgående över mannen i filmen. Jag tänkte att det var det här som Marie, min kontakt på kvinnocentrum varnat mig för, det var sånt här jag skulle vara vaksam över. Tänkte att dett var en jäkla skitfilm för jag uppfattade det ju fortfarande som att det skulle vara ett par som skulle hitta tillbaka till varann. Sen ju mer filmen går ju mer äcklad blev jag. ju mer avsky kände jag. Tillslut fick jag lov att googla igen och hittade då en annan förklaring på vad filmen handlar om och blir lugnare (om möjligt). Välkommen till mitt gamla liv. Nedbrytning, förnedring, avskärmning.. osv.

Jag fick rejäla känslostormar under filmen och det är väl inte så jäkla konstigt heller! Men så gick det med den lätta, kärleksfulla filmen jag ville se idag. En chock fick jag.
Jag läste på en sidan om filmen där många tycker den är konstig och underlig, och jag kan tänka mig att man säkert kan känna så, men för mig som levt i skiten är den verkligen helt glasklar. Jag är med i varje sekund av filmen. Det var även nån som tycket slutet var skitdåligt, men jag jublar mest.

 

HÄR kan du läsa mer och se trailer

 

Jag är en inspiratör. Kan ni tänka er?? Nu har det gått nån vecka sen jag fick gästblogga i Fnulans blogg i hennes kategori "Inspiratörer". Jag kan inte säga hur stolt jag är över att kunna vara en inspiratör för en sån stor människa som Fnulan. Stor i orden och stor i hjärtat. Jag längtar så tills på lördag, när jag får kasta mig i din famn ! Jag är inte riktigt samma människa som sist vi sågs, men kramarna ska vara domsamma.

Och alla fina kommentarer jag fått här och där går också rakt in i hjärtat på mig. Tack snälla! <3

Och dom som kommit till mig och frågar om tips och råd vill jag också säga tack, tack för att ni litar på mig.

 

HÄR är inlägget hos Fnulan!

 

Nu kör vi vidare på det här! Öppnar upp ögonen på flera, hjälper flera, kanske rädda det där livet. <3

"M" på KC. I dagarna har jag tänkt mycket på dig. Det har gått lite drygt två månader sen sista samtalet hos dig. Jag vill att du ska veta att jag reder mig väldigt bra. Det funkar, det går bra utan dig vid min sida. Men efter det här året och den intensiva tiden vi haft ihop så är det ett litet hål som inte går att fylla med annat, och troligtvis kommer det hålet finnas kvar. Men det är ok, för jag reder mig jävligt bra!

Jag är stolt över dig, och jag är stolt över mig. Mitt kall i livet, är att en gång göra nånting så betydelsefullt som du gjort mot mig. Nånting som räddar en människa, räddar ett liv. Det gör mig ofantligt stolt, när någon väljer att lita på mig. När någon väljer att berätta, och be om råd och hjälp. Och då känns det nästan lite som att man vill springa över och så där fånigt stolt och glad berätta för dig, och tacka dig,  för att du räddat mig så att jag kan rädda någon annan.
Jag vet att dina ord kommer vara att jag är den som är modig och stark, och ja, tamejfan att det är så (!!), men likförbenat har du varit min ledhund, genom allt, fram till den modiga och starka JAG:et jag har idag. Du kan säga vad du vill, men du kommer alltid vara en hjälte för mig! <3 

 

En viktig sida man kan läsa MYCKET, mycket nyttigt på är VARNINGSTECKEN .

Där finns nära på all info om TIDIGA varningstecken, olika former av verbal och psykisk misshandel, hur det "går till" osv.

Sidan kan vara bra för vem som helst att läsa, kanske är man själv utsatt, eller kanske man har någon i sin närhet som man är orolig över. Vilket som så är det väldigt viktigt att man inte ser förbi saker, tecken, varningstecken utan att man reagerar och agerar. Alla har vi rätt att leva vårat liv!

Behöver du kontakta någon så gå in på KVINNOFRIDSLINJEN, där finns nummer till stödpersoner. Det är gratis och öppet dygnet runt! 

Vågar eller vill du inte ringa kvinnofridslinjen så MAILA mig istället! Jag bollar gärna med dig och svarar på frågor så gott jag kan, så länge du inte bara låter bli att göra nånting! Du är värd livet! <3

 

 

 

 I came to win, to fight, to conquer, to thrive