Tredje gången gillt? Det var iallfall för tredje gången nu i söndags jag körde vägen som går förbi trädet.

Jag och Oliver hade vart och fotat på Björnön och hade bestämt oss för att åka till hamnen för att äta. Jag körde och svängde givetvis mot hamnen, och hamnar såklart på den här vägen. Och jag tycker fortfarande det är himla konstigt hur kropp och själ och tanke fungerar. För ännu så håller kroppen mig ifrån min smärta och mina tankar. Jag hade inte en tanke på åt vilket håll jag svängde. Först. Sen som på beställning kommer trycket över bröstet. "Ja just ja...." Men med några uppmuntrande ord från Oliver gick det ändå över föväntan. Inga tårar. Det var helt klart värt en high five! NU vet jag, att trots min kropps reaktion på min själ och tanke, så kommer jag en dag att kunna åka förbi här, utan större problem. För jag är inte rädd längre.

 

 

Det var andra gången på ett år som jag åkte den här vägen idag. Trots att vi besöker det stället den leder till väldigt ofta, så åker jag ALLTID den andra vägen. Medvetet eller omedvetet.
Första gången jag åkte där var av misstag. Jag tror att det var min mamma som körde bilen då, annars tror jag mitt underedvetna hade tagit den längre omvägen. Vi satt och pratade och jag reflekterade inte över vilken väg hon körde. Inte förns precis här, där bilden är tagen. På en millisekund small det liksom till över bröstet och den där tryckande, oroande, skrämmande känslan satt som en jätte rakt över mig. Jag hann till och med tänka: "Vad händer nu?", mitt omedvetna hade tagit mig med storm för jag förstod inte först vad som hände. Sen såg jag trädet, och tårarna började rinna.

Där stod det. Det trädet som hade fått mig att tänka "OM".

Hur kan det omedvetna vara så himla medvetet?

Mitt omedvetna har valt andra vägar för mig, för jag har aldrig tänkt på ATT jag inte åker den här vägen eller VARFÖR jag inte åker den. Min hjärna och mitt hjärta kör mig dit jag ska, omedvetet, på omvägar.

 

Idag hade jag chansen tre gånger att välja en annan väg. Först tänkte jag att jag kunde svänga vid nästa. Och när nästa kom så tänkte jag att det nog var lättare att ta en andra vägen. Sen nånstans efter det så bestämde jag mig för att utmana mitt medvetna. Jag kände mig stark och modig, nära på kaxig. "Det här fixar jag!"
Jag svängde och körde. Fortsatte på vägen som skulle ta mig till platsen. Jag kände mig fortfarande stark. Inga bekymmer! Sen... precis innan bilden ovan är tagen. Så säger det pang. Det trycker i bröstet och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag ser trädet, och kör förbi. Lika förundrad även den här gången över vad som egentligen hände.

 

Omedvetet eller medvetet.

 

Nästa gång jag kör förbi, för nu kommer det bli en nästa gång, för nu vet jag vad som kommer hända, då kommer jag vara så förberedd som jag kan. Jag är medveten. Jag är medveten om mitt omedvetna. 

Jag vill tro, att jag nån gång i framtiden kommer ta mig förbi där utan större funderingar.

 

Men känslan, och minnet sitter fastetsat i trädet för alltid. Det kommer aldrig att ändras.

 

Det här är min historia. Den som vill får läsa den, och den som inte vill kommer att göra det.

 En gång sa någon till mig att istället för att ringa till denne så skulle jag sätta mina ord på papper för jag hade så svårt att tala om hur jag tänker och känner, men jag var väldigt duktig på att skriva. Jag tog det till mig och därför SKRIVER jag nu min historia. Som ett öppet brev.

Jag skäms inte. Jag har inget att skämmas för. Det är inte JAG som har gjort något fel.
Innan hade jag så mycket skam och skuld i min kropp, skam över mig själv, skam över vad som pågick bakom den stängda dörren, skuld över den så kallade ”perfekta” familjen, skuld över att inte våga stoppa det som var fel.

 

För några veckor sen när jag och min kontakt ”M” på kvinnocentrum pratade om hur långt jag har kommit i den här processen så pratade vi om hur jag var ALLRA första gången jag var hos henne. Hon frågade mig hur jag såg på mig då. Jag behövde inte alls tänka efter, för jag tänker på henne någon gång varje dag. Jag kollar på min vänstra sida. Hon sitter långt, långt ner i en liten bubbla. Allt är grått. Håret hänger ner över hennes ansikte. Man kan inte riktigt se något ansikte.  Hennes huvud hänger framåt, neråt. Ryggen är böjd. Ibland håller hon händerna för ögonen, och ibland håller hon händerna för öronen. Hon är där, men hon finns inte.

När ”M” frågar mig hur jag ser på mig idag så börjar jag gråta. Jag kollar på min högra sida. Jag får vända huvudet högt upp. På en piedestal, högt, högt upp. Det finns blommor och en massa färger, blå, röd och grön. Solen skiner och det är ljust. Där sitter JAG.

 

För att gå tillbaka till tjejen i bubblan, så hur hamnade hon där? Varför är hon där? Och varför finns hon inte? Svaret är enkelt, vägen dit är svår och lång. Hon har under en längre tid varit utsatt, är det enkla svaret.

Den långa och svåra vägen bevisar om utsatthet så som gjort att hennes vilja, hennes tankar och hela hon sakta, sakta raderats bort. Hon har kränkts, hotats, hånats. Hon har vilseletts i en tanke som säger att vad hon än känner, säger eller gör så är det fel. Hon har aldrig rätt. Hon har INGEN rätt.
Hon viras in i en osäkerhet och förlorar kraft och styrka. Hon börjar tvivla på sig själv och sina egna känslor.  Självkänslan är försvunnen.

 

Vi skulle prata om känslor andra gången jag var hos ”M” på kvinnocentrum. ”Kan du någon gång känna dig glad?” Svaret blev nej. ”Känner du när du är hungrig? Nej. ”Känner du någon gång lycka?” … Inte ens mina barn kunde få mig att känna lycka. Jag grät. Jag kände ingen lycka, inte ens för barnen, men jag kände en värme när det kom till barnen. En sådan stor värme. Jag älskar mina barn, över allt annat. Det var för deras skull jag var där och att inse att man inte har några egna känslor var hemskt smärtsamt. Att inse att man har satts ur balans. JAGET är borta.

Jag insåg att jag ALDRIG använde ordet JAG när det kom till mig själv. Jag varken skrev eller sa ordet JAG. Allt vad ett JAG ska vara, hade förintats, förkastats, förstörts.

 

Vore det inte för värmen hon kände från barnen och dom underbara vännerna,  och ”M” så hade den där flickan i bubblan inte orkat så mycket längre till. Varje dag drevs hon längre och längre bort från sig själv. Driven till att tro att all skam låg i hennes händer och all skuld låg på hennes axlar. Allt var hennes fel, men hon var för dum för att kunna fixa till det.

Jag ser fortfarande trädet framför mig. Trädet som fick mig att tänka ”OM”.

OM jag inte hade mina fina barn, så hade jag den dagen, kört rakt in i just det trädet.

 

Att under varje nytt möte lära mig att se saker ur MITT eget perspektiv. Vilka ursäkter jag har försökt att hitta på. Ursäkter för mig men mest för honom. Han har haft en dålig dag. Han jobbar mycket. Jag är ju dum. Barnen skriker. Bestraffningar för både mig och barnen försökte jag hitta på ursäkter för.

Hur ”M” har lett mig igenom min hemska skuld och min skam. Hon har öppnat upp mina ögon, och lärt mig att se saker ur MITT perspektiv. Det spelar ingen roll om någon haft en dålig dag, det är inte okej. Och jag är INTE dum.

 

Några ord på vägen ” Vi tänker på dig.” räcker så långt. Det får en att stanna upp och fundera; tänker dom på mig? Varför ids ens nån att lägga en tanke på mig? Är det någon som bryr sig?

Men det lyfte mig förbi den dagen, för att någon såg JAGet och lät mig få veta att dom tänkte på just mig.

 

Jag vet att många tycker jag har gått bakom ryggen. Den enda jag har gått bakom ryggen på är mig själv, och jag kommer aldrig att göra det igen..

Jag har hört några som såklart blivit tagna på sängen och förbannade på mig för att jag ska ha gått bakom ryggen på honom när jag tog hjälp av kvinnocentrum. Jag måste ha haft det som en plan för att hämnas. Hämnas för vad i sånt fall? OM man nu påstår att jag bara hittat på det här som en plan för att hämnas, när dom sedan påstår att inget av det här kan ha hänt, vad ska jag då hämnas på?

Jag har också hört ”Nej det där stämmer inte för JAG känner honom.” Men ni känner honom som son, bror, vän och kollega och jag kände honom som en partner. Det finns en anledning till att det på varje sida som handlar om det jag blivit utsatt för, står att oftast blir omgivningen förvånad över att höra vad han gjort. Utåt sett är han perfekt. Hjälpsam och trevlig men inom hemmets fyra väggar har saker varit långt ifrån trevliga.

 

Vad fick mig att vända mig till kvinnocentrum? Jag har försökt, i flera år har jag försökt att lappa ihop hålen som blivit. Jag har haft det på mitt samvete. Försökt att hålla den där perfekta bilden utåt. Jag läste ett inlägg i min gamla blogg från ett år tillbaka, och där jag är idag, kan jag så lätt se hur mycket jag försökte. Jag minns så väl den dagen jag läste om, en av dom värsta dagarna, som jag aldrig kommer att glömma. Och vad skrev jag i bloggen: ”Det har varit en underbar dag….” Jag lyckades i alla fall lura omgivningen.

Men vad fick mig nu att säga att jag behövde hjälp?

Allt blev bara värre och värre, hot och kränkningar kom UTANFÖR dörren och på internet. Mera våld mot döda ting. Men droppen kom när barnen började hamna i kläm för hans handlingar och ord. Jag vände mig till andra anonymt på internet, först för att läsa om andra, för att senare själv våga skriva. Jag skrev av mig och bad om råd. Folks reaktioner på det jag skrev gjorde mig rädd. Så rädd att jag i omgångar lämnade sidan och återgick till mitt perfekta liv. För inte var det väl SÅ farligt…? Det dröjde någon vecka igen innan jag tog mod till mig och sökte på nätet igen. Visste inte VAD jag sökte svar på, men kanske någon som upplevde det samma som jag. Och där, mitt framför näsan på mig, dök det upp en sida som jag började läsa på. Allt var så bekant på nått vis. Jag blev kallsvettig. Stängde ner sidan. Nästa dag började jag läsa igen, och ju mer jag läste, ju mer grät jag, och tillslut ramlade jag ihop i en hög. Och samma tanke dyker upp igen: Nej, det här stämmer inte. Jag överdriver. Det är inte så farligt. Försöker samla mig. Börjar läsa igen. Gråter.

Närapå varenda litet ord på den sidan beskrev mig, honom, vårat liv, våran relation. I den sekunden så var allt så kristallklart samtidigt som det aldrig varit mer suddigt.

 

Det här är inget jag någonsin kommer glömma. Jag kommer aldrig förlåta eller lägga det här bakom mig. Detta är en del av mig och det kommer det alltid vara.

Jag är idag, ett år senare en helt annan människa. Jag vet att jag får vara den jag vill vara, jag får tänka och känna precis det jag vill. Jag har rätt att tycka och säga min mening, jag har min egen vilja. 

Jag har solglasögon för att jag vill det och jag kastar kompost i vanliga soporna för att jag kan. Det är ingen som står och skrattar åt mig och mina solglasögon och talar om för mig att jag inte får ha dom. Det är ingen som blir aggressiv, hotar och förnedrar när jag kastar komposten i fel påse.  
Jag har gått från en totalt inåtvänd liten tyst grå mus, till en självsäker (mer och mer) tjej som vågar att ta för sig av livet! Jag älskar mitt jag och mitt liv!

Jag kommer med tiden att lära mig leva med detta, men aldrig glömma, aldrig förlåta. För det är oförlåtligt.

 

Idag gick jag med väldigt blandade känslor till min stora idol på Kvinnocentrum. Det är nästan ETT ÅR sen som jag satte min fot där för första gången. Jag hoppas att du läser här M, för även om det är ditt jobb så har du verkligen gett mig allt!

Du har fått mig att lita på dig i alla väder, jag vet att vad jag än säger så är det inte nånting som är fel. När jag kom till dig första gången var jag helt nedbruten, så i kaos. Redan första dagen fick du mig att inse att vad som hände inte var ok, du fick mej från dag ett att berätta saker för dig  jag inte berättat för någon. Jag gjorde det såklart i stor skuld och skam, men du satt där som en stark klippa och flyttade inte på dig en millimeter.

 

Jag hade vart så rädd för att gå till KC första gången, och jag tänkte att jag skulle bli hånskrattad åt när jag kom dit. För nog kanske det var mitt fel ändå, som jag lärt mig att det alltid var. Men där satt du, utan att ens dra lite på smilbanden, väldigt säker och jag kände genast en tillit till dig. Det var ingen som hånskrattade åt mig. Istället har du hållit min hand och lagt din arm om min rygg. Du har lyssnat på min förtvivlan och min gråt. Du har stöttat, puschat och LYFT mig upp om och om igen. Du har hållt mig uppe och jag har trillat ner igen, men du har troget varit där och aldrig vikt från min sida. Du har lärt mig att se saker från mitt egna perspektiv. Du har lärt mig att JAG är värd allt.

Idag kan jag verkligen se på saker med ett helt annat perspekltiv än första gången jag, på väldigt vingliga ben, illamående till max, klev in genom dörren på Kvinnocentrum. Jag har lärt mig att se från ovan hur allting har skett. Manipulation, kontroll, dominans, förnedring och hot är saker jag väldigt lätt känner igen idag. Jag ser det VÄLDIGT tydligt från förr och jag ser det än idag. Med all den kunskap du besitter har du lärt mig att se det som inte har varit ok, du har lärt mig att förstå att jag inte ska bära skuld , och du har lärt mig att jag räcker till precis som jag är.

Jag vet att du blir rörd när vi pratar om min soffa, och då blir jag rörd för då vet jag att även om detta "bara" är ditt jobb så är hela du och hela ditt hjärta engagerat mer än möjligt!

 

M, du har räddat mig till livet och du kommer ALLTID, ALLTID ha en plats i mitt hjärta. <3

 

Typiskt men samtidigt skitbra. Min sida där jag har mina stöttepelare har gått och blivit betalsida. Bra för att inte vem som helst kan ta sig in, men lite drygt att jag måste betala för att komma åt mina vänner där inne. Vi är ju helt okända för varandra utanför den sidan..

Tips för andra som behöver hjälp o stöd. På den här sidan finns det massa information och nyttiga telefonnummer. 

Och det stödet man får i det forumet där inne är väl värt dom pengar det nu kostar. Där stöttar vi varandra genom alla möjliga problem. Vi stöttar nya tuvor som precis har insett vad dom är med om, vi stöttar dom som har bestämt sig för att lämna, vi stöttar tuvorna som mig, som har lämnat men ännu behöver stöd och andra likasinnade att bolla tankar med.

http://tuvaforum.se/

 

I måndags vände det! Jag blev ASGAMMAL över en natt! Sliten och grå. Ont i axlar och rygg. Skrynklig o dan..

 

 

Jag har en hemlig blogg som jag inte har något behov av att hålla hemlig längre. Mitt nya kall i livet är att hjälpa. Hjälpa tjejer som är i samma sits som jag är/har varit. Därför varken vill eller behöver eller känner jag för att hålla bloggen hemlig längre. Jag ska skriva ett avslutande inlägg i den sen bara, men annars så kommer den få vara precis så som den är.

Den innehåller mina tankar och känslor från i höstas. Tyvärr så slutade jag skriva i den när jag upptäckte att den inte var så hemlig som jag trodde och jag tog riktigt illa upp över att folk luskat reda på den på oärliga sätt. Men jag ska som sagt i sinom tid skriva ett avslutande inlägg i den, och jag hoppas att den kommer vara till hjälp för andra tjejer som behöver hjälp och peppning för ett liv, en framtid.

 

HÄR är bloggen.