Till Alexandra - Min hjälte

 
Det finns en till. En till hjälte. Hur kan jag haft sån tur?
Hon vet att jag har svårt att riktigt utrycka hur jag känner, normalt sett. Men detta är ju nånting över allt normalt. Jag har några gånger försökt förklara, men misslyckats om och om igen. Hur mycket jag än försöker, hur mycket jag än vrider på ord, hur mycket jag än försöker hitta precis rätt sätt att förklara, så är det aldrig nog! Orden räcker inte till...   Hur ska jag börja? Och hur fortsätter jag? Och hur kan jag nånsins sluta?  
 
Första gången du fick veta var vi ute och åt mat, du, jag och Marie. Jag försökte berätta, lite löst, för det var ju inte så farligt.(??)  Men jag skämdes, försökte prata bort det. Inte så viktigt. Vi återkom till det flera gånger under kvällen och ni kom lite länge in under mitt skinn. Dina sista ord den kvällen innan vi skiljdes åt utanför dörren sitter fortfarande printat i hjärtat; "Om det är nånting, minsta lilla, så tveka inte att komma till mig." En liten mening, men några väl valda ord, en lifesaver!
 
Bara några dagar efter detta så höll jag på att rasa igenom. Klarade inte av att hålla mig uppe, kunde inte hantera paniken i bröstet längre. Just nu, i skrivandets stund, känner jag återigen av trycket över bröstet. Oförmögen att andas. Leva. Panik. Tårarna rinner. Jag tänker på sånt man inte ska.. Jag tänker på om. Om inte du hade räckt ut din hand, hade jag inte haft nånting att greppa efter i mitt fall. Men nu hade jag dina ord i hjärtat. "Tveka inte att komma till mig.". Jag tror att jag skrev nånting i stil med "förlåt för att jag stör" (men jag dör!) "Jag behöver hjälp."   Samma kväll satt jag vid ditt köksbord. Jag har fortfarande svårt att sitta vid ditt köksbord idag och se ådringarna i bordet. Dom som jag fäste blicken vid när jag inte hade mod eller mage att se dig i ögonen. (jag skäms, jag stör, vad gör jag här) Men du vek inte för en sekund med din blick. Du ställde frågor, lyssnade och hjälpte mig förbi tårar och panikattacker. Det var just här i denna stund som vi insåg att jag inte andvände ordet JAG när det kom till mig själv. Det tog mig 40 minuter att skriva tre ord på min telefon.. "JAG behöver hjälp.." Det.gick.inte.att.få.fingrarna.till.att.skriva.ordet.JAG. Mitt JAG hade försvunnit.
 
Det var du som fanns vid min sida när jag körde förbi trädet. När jag kände hur livet bara rann mellan mina fingrar fanns du där och samlade i hop mig.

Det var du som erbjöd erat hem till oss när kvinnocentrum och soc skulle flytta på barnen omedelbart. Och det var ju inte bara erat hem du erbjöd utan du erbjöd oss verkligen allt. Du har hjälpt mig med så mycket praktiska saker såväl som känslomässiga.

Du har alltid funnits där. Du har ALDRIG tvekat en sekund. 
Du säger att du skulle göra det igen. Och jag tvivlar inte. 
För det är en sån människa du är.
 
 Men hur ska jag nånsin kunna tacka dig nog? 

Du är min hjälte. Det kommer du alltid att vara, och jag kommer alltd känna tacksamhet och kärlek till dig.  ❤  
Words are not enough.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inl‰gget h‰r:

Namn:
Kom ihÂg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0