Ett steg på vägen.

 
Det var andra gången på ett år som jag åkte den här vägen idag. Trots att vi besöker det stället den leder till väldigt ofta, så åker jag ALLTID den andra vägen. Medvetet eller omedvetet.
Första gången jag åkte där var av misstag. Jag tror att det var min mamma som körde bilen då, annars tror jag mitt underedvetna hade tagit den längre omvägen. Vi satt och pratade och jag reflekterade inte över vilken väg hon körde. Inte förns precis här, där bilden är tagen. På en millisekund small det liksom till över bröstet och den där tryckande, oroande, skrämmande känslan satt som en jätte rakt över mig. Jag hann till och med tänka: "Vad händer nu?", mitt omedvetna hade tagit mig med storm för jag förstod inte först vad som hände. Sen såg jag trädet, och tårarna började rinna.
Där stod det. Det trädet som hade fått mig att tänka "OM".
Hur kan det omedvetna vara så himla medvetet?

Mitt omedvetna har valt andra vägar för mig, för jag har aldrig tänkt på ATT jag inte åker den här vägen eller VARFÖR jag inte åker den. Min hjärna och mitt hjärta kör mig dit jag ska, omedvetet, på omvägar.
 
Idag hade jag chansen tre gånger att välja en annan väg. Först tänkte jag att jag kunde svänga vid nästa. Och när nästa kom så tänkte jag att det nog var lättare att ta en andra vägen. Sen nånstans efter det så bestämde jag mig för att utmana mitt medvetna. Jag kände mig stark och modig, nära på kaxig. "Det här fixar jag!"
Jag svängde och körde. Fortsatte på vägen som skulle ta mig till platsen. Jag kände mig fortfarande stark. Inga bekymmer! Sen... precis innan bilden ovan är tagen. Så säger det pang. Det trycker i bröstet och tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag ser trädet, och kör förbi. Lika förundrad även den här gången över vad som egentligen hände.
 
Omedvetet eller medvetet.
 
Nästa gång jag kör förbi, för nu kommer det bli en nästa gång, för nu vet jag vad som kommer hända, då kommer jag vara så förberedd som jag kan. Jag är medveten. Jag är medveten om mitt omedvetna. 
Jag vill tro, att jag nån gång i framtiden kommer ta mig förbi där utan större funderingar.
 
Men känslan, och minnet sitter fastetsat i trädet för alltid. Det kommer aldrig att ändras.
 

Kommentarer

Kommentera inl‰gget h‰r:

Namn:
Kom ihÂg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0