För nästan precis ett år sen bestämde jag mig för att bli fri. Fast det där var inte riktigt sant, för för ett år sen så var inte min tanke att bli fri. Min tanke och min vilja, var rätt obefintliga. Min kärlek till barnen, definitivt inte obefintlig. Det var ju med barnen i baktanken jag sökte hjälp på kvinnocentrum. Det var med BARA barnen i baktanken. Mig själv var ju inte mycket att hjälpa. Men barnen hade lidit nog. Dom skulle bort från den hemska situationen dom befann sig i. Det stället dom kallade hem, var inget hem. Det var en otrygg, kall håla.

 

Efter att jag tillsammans med Kvinnocentrum och Soc bestämt hur vi skulle göra, hur och när jag skulle lämna, så var det kaos i huvudet.

Jag velade så mycket, var så normaliserad i tänket. "Det är inte så farligt, gör jag rätt, han är ju snäll ibland (vad är snäll i mina ögon? Inte desamma som i andras)"

 

Kvällen innan vi skulle lämna så sa mitt barn tre ord till mig, som fick mig att inse att det var rätt beslut utan tvekan. "Skydda mig, mamma.." När ens barn säger så till en och håller fast en stenhårt, så finns det INGA andra alternativ. All min tvekan försvann i just denna sekund.