Nu har det gått lite drygt ett år sen jag lämnade helvetet och flyttade in i MIN lägenhet, MIN och barnens. Under det året har jag verkligen fått det som jag så ropade efter. Jag kommer i håg ett inlägg "Jag vill ha lite lugn och ro, i själen.". Det har jag idag, till viss del. När jag är hemma, i min trygga borg, känns det äntligen tryggt. Jag har inte det där tryckandet över bröstet, jag andas, jag lever och jag sover om nätterna. Jag har kommit en otroligt lång väg, men vet att jag fortfarande har lång väg att vandra. 

Ett exempel på att jag ännu har väg att vandra är vad som hände när jag hade spacklat över några hål i väggen efter några tavlor som jag inte ville ha kvar på det stället. Jag målade över, och tog fel färg, fel nyans. 
Senare samma dag skulle min vän Oliver komma över en sväng, och jag kommer i håg hur min hjärna börjar koka av alla OM och MEN (Han är man). "Han kommer bli arg." "Han kommer skratta åt mig." "Han kommer tala om för mig precis hur mycket fel jag hade gjort."

 

Oliver kom. Oliver såg "mitt misstag". Oliver skrattade aldrig och talade aldrig om hur fel jag var. Oliver sa "Men det där är väl inget, syns ju knappt. Du kan ju bara måla över det sen igen."

 

Jag stannade upp. "Va? Vad säger du?" (förtjänade jag ingen skit?)

Det gick upp ett litet ljus för mig. Är detta en liten smakbit på hur det EGENTLIGEN ska vara? Och vad var det Oliver egentligen sa? Ingenting. För andra säkerligen ingenting, men för mig så lyfte han mig till en ny nivå av förståelse. En förståelse för att jag kommer finna saker genom hela livet som kommer ge mig Aha-upplevelser (Va?-upplevelser). Och jag är så glad att jag har mina nära, kära och fina vänner som kommer följa mig på vägen genom livet. Mitt nya liv.