Vad är hemligheten mellan barn och vad vi vuxna vill kalla städning?? Så mycket känslor, så mycket ignorering, så mycket bortförklaringar. Dom vill inte kännas vid denna städning. Eller så vill dom gärna ge bort den till en vuxen. "Mamma du FÅR städa!" Ja tack då! Eller?? Fan jag vill inte städa mer än nödvändigt, och deras rum är mer än nödvändighet för mig. Samtidigt så VET jag att om jag inte får till städningen på deras rum, så kommer ALLA andra rum och hörn se ut så här i morgon, för vem  vill, eller ens KAN leka i den här röran? Ja inte mina barn iallafall..

Fröken NoCleanEver får ofta ont av städning. Överallt och ingenstans får hon ont. "OJ AJ mamma, jag har ont nånstans!" Jaha, jaså vart då?! *hjärnan går på högvarv* "öh eh ja här!" *pekar på sju ställen samtidigt* 
Äh säger jag, det går ju över, städa på nu lilla hjärtat (skitunge!!). 

Samma fröken får också symptom som trötthet av städning. "Mamma jag kan inte städa, för jag är så trött!" *tillgjord gäsp* "Men DU mamma kan städa! För du gäspar inte."

Mamman: *tillgjord gäsp*.... "STÄDA.... NU.. snälla.."

 

 

Skådespeleri, nonchalans, obalans.